Norrländska Korrespondenten – 9 juni 1852, sida 1

icke in att tänka derrå att han gjort den unga slickans bekantskap wid den punkt i hennes lif då hijertat kanhända mer ån någonfin i lifwet har behof af ett föremål för def kärlek. Det fiackars barnet bewarade emellertid i fin enfams het med stila hängifwenhet och Omma förhoppnins gar mianct af den unge stöna man hwars mas fe hon war, och hwars återkomst utgjorde föres målet för hennes sköaaste drömmar. Emellertid kände Brewannes fig en gåna trött af den oroliga werksamhet under hwilken de sednare årca af haas lif förflutit och han erfor innerligt behofwet af någon tids hwila och wederqwickelse. Till denna känsla slöt fig minnet of Hans huflrn. Han styckte att Han ändock efter tre ärs afrftermål funde åtminfios ne por curiosite edra Litet närmare bekantskay med ett fyntimmtr, som bor hang uamm; utan sunacrlinen lång öfwerläggning war han reds färdm tia Auwergne, och begaf fig åstad uran art med eft ord hafwa underrättat familjen Mo tbasor om sia tillämnade anfomf. Under wägen öfwerföll honam alt mer och mer, ju närmare han fom målet för fin afresa en känsla of fruktan för sitt blifwande wislande på Montbazons flott och slutligen fattade han dt besint att åtminffone i det längsia fördröja sin ankamsi din Arkommen till TRors skref ban derfäre till en i trakten bocande barndomsge mån, Arnold de Luciar, som har icke tråffat