Norrländska Korrespondenten – 2 juni 1852, sida 1

detta förslag mycket illa, emedan ingenting fyns tes henne onaturligare och odrägliqare ån ett giftermål meban en Montbazon och en vanbörs dig officer. Men hennes sonson och fon Indas des efter mydet öfwertalande att bewisa för heane nödwändisheten af detta offer för att funna återstäla ätteae aftynande glans. Grefa winnan mäste wika för de skäl, som anfördes men föresatte fig att åtminslone ganffa alwarligt låta dea blifwande wanbördige froårfonen så ofta och så djupt som möjligt känna den medförda skilnadea medan honom och den ätt, med hwilken usurpatoras maktspråk skaffat bo nom ex förbiadelse; ja hon tråflade fig tid och med i boppet att kunna bemöta honom få att han efter brölopet skule känna fig nödsakad att dras ga fig tilbaka från den familj, fom han blifs wit pålrugad. Mau wet redan att Brewannes gjorde ett få fördelaftint intryrr på henne fom en aldeles aybakuad adelsman någonsin kunnat wänta siq; bon nedlät fig til och med til ett nådigt fmås leende, tå hon talade med honom. Brewannes mar djupt missbeläten, men sökte att håla god inen. — Mir herre — fade grefwinnan — jag känner aaledningen tid er ankomst: Kejsaren har låtit of meta, att han utsett ev till min sondotters mar. — Ja mademe, och det enda, hwaröfwer jag