han wisste att Kejsaren icke war att skämta med och att blind lydnad war nödwändig. — Min wän — fade ban flutligen — kan jag få tala med grefwinnan de Montbazon? Bejenten bugade sig och gick utan att säqa ett ord före Brewannes, som följde honom, De wandrade genom twå eller tre ödsliga rum, som kallades blåa och gråa hederssalarne. Kom na til en något mindre dörr än dem de ger nomgått, stadnade betjenten och wände sig om med den frågan: Åhwem har jag den åran att anmäla? Ögfwersien ... grefwe de Brewannes, mumlade den unge mannen, fom fule gifwit hälften af fitt lif, om han warit hundra mil från Moatbazon. Betjenten öppnade nu dörren och ropade med ljudelig stänma: MHear öfwersien, grefwe de Brewanues, samt drog fig derefter tillbaka. Öremannes fiod framför grefwinnan de Mont: azon. De helsade på hwaraadra med en ömsesidig wördnadsfull blid. Brewannes war ea af are meens Wackraste officerare och förde fig med en behaglig och otwungen hållaing: grefwinnans akitagelser woro derföre höast ayansamma för den tilämnade äkta mannen och hon hade wid hans åsyn ingen annan tanke ån den: Hmilfen skada att han ide är annat än en nybakad adelsman! (Forts.)