Norrländska Korrespondenten – 26 maj 1852, sida 1

wannes öfwer alt det fom händt; men wi funs na dock lugna oss; min blessyr är icke dödlig och jag försäkrar er att gjag skall göra alt hwad jag kan för att hindra Kejsaren från att få weta något derom! Brewannes kände wid detta ädelmod af den förolämpade äkta mannen, samwetsagg och lof: wade honom ewig wänskap. Öfwerslen höll ord och nämnde för ingen menniska hwem fom tilfogat honom den bleds fyr, för hwars skuld han någon tid måste Hålla fig inom hus. Brewannes war lika tysiläter; men icke desto mindre fick han efter twå dagars förlopp dea tedan omnämnda berfallniagen att infiana fig i Tuflerierna. Nåara yagre officerare hade wid Brewannes anfomst närmat fig honom och med delragande trockt hans han: i nästa ögonblick titfärnagafs Kejsareus ankomst. Tweane adjutanter och twenge tj ustgärande pager inträdde föra, divefs cr kont Kejaren och passcrade förbi derna fams log af trogua fåmpar för hans åra samt sade hwar och en af dem några nådiga ord föfom bewis på fin höga yanest. Då han fom til Brewannes twärstannade han, lade armarna t fors och betraktade honom ett par ögonblick med allwarlia uprsya. — Såå! — sade han — Det är då ni herr Brewannes, ni fom understär er att Åradkome ma en sådan skandal, som sedan ni förfört en