Norrländska Korrespondenten – 22 maj 1852, sida 2

papegojen begriper att det år Mråp. Det Mal bort! — Fort! bort instämde papegojan. — pu jag käanner mig aammal och ful, bland dassa gamla och fula taflor; jag wig hås danefter se unga, friska, klara färgor. Jag will Ha nya taflor af unga, swenska konstnärer, fom tråna bort i fattigdom, och aldrig få ut wackla sina anlag, derför att få många narrar liksom jag heldre låta bedraga sig af usla Fo vor med gamla namn, ån att förtjusa oss med den sländigt fortfarande lefwande, numa: rande sköna konsten. Ja, jag will anwända min återstående lefnad att uppmuntra de unga. Hwar och ea tafla, fom köpes af en sådan, ger medel och mod til en ny, en skönare, tihs ändtligen ett mästerlycke fer dagen. — Det måtte mål wara bättre, att hafwa några få goda taflor, ån denna mänad af strunt! Den gyckelmakaren Hjelteswärd med sitt in: fal om Rafaels bara! Åt fanders med dig näslosa tjufunar! Gubben kastade förargad lila Rafael i golfwet, få att den miste hufwudet. — Jag war nåra deran att tro den hifo: rien sielf. Den skäl men dref min galna wurm tid def högsta utweckliag, och beredde derigenom mitt botande. Ack! detta mästerstyrfe har å stadkommit det! Ktigskommissarien höll ord, han gjorde fig