Norrländska Korrespondenten – 22 maj 1852, sida 1

gaf mig för en simpel matros, fom rott åt fapitenen, och jag blef trodd. Deremot ffuneias gen ttott mig om jag sagt sanningen, och jag beslöt att i den drägt jug bar, gå fram il Stockholm. Djelteswärd berättade sedan med siörsla upps riktigbet det fom läsarca redan känner, hurn han tagitsig fram ända till det öaonblicket, då han kom till generalen och blef befriad från fis na penningebekymmer. — Se här är detta 40 francs siycke, fom gjort mig få mycken nytta. Pan höl ord, den noderlige mannen, han betalte sin skuld, faflän död, och med god ränto. Som jeg ru ir ser, war det just hand penningar, jag mettog af oukel, då jag första gången mar hår. — Men hwarföre fom du ide genafl til mig? — Ack! min nådiga onkel, menniskorna til och med de bästa äro hwarardra lika i gruns den. Om jag kommit fom tigaare, bade jag blifvit mottagen fom tiagare, och fått näron bielv, och blifwit bemött med medlidande. Der: enot når jag nu urpträdde såsom en gentleman, farän lika fattia, fom då jaa landsseg i backe ansierpaltor, samt dertill belastad med skuld, fick jag onkels Hela förtroende. Ice hade jag fört Oct om jag fot ut fom en nödhäld. — Ja, ja, det är sanning i hwad du säger.