Norrländska Korrespondenten – 15 maj 1852, sida 2

raren, då öfwerdirektören af jäf eller till fällig siukdom är derifrån hindrad. — Swenska Tidningen innehåller ett Wars ningsord till Sweriges allmoge, att icke alt för mycket flytta till Stockholm, bwarwid tids ningen wisar att der icke är få herrligt fom man föreställer fia, eller fom rycktet utmår lar. Hufmudftaden anses i allmänbet få som ett ställe, der man får goda tjenster och kan förtjena mycket, med ett ord: göra sin lycka. Hela sfkaror bitströmma från landsorten; alla skola göra fin locka; — och lif wäl göra de flesta der fin olycka. Mången, fom det gått illa för, återwänder till hems orten igen efter några år, och finner då att bans anhöriga förkofrat fia, under det han sjelf gått utföre i fattigdom och förderf. Detta påminner oss berättelsen om de båda bröderna af bwilka den ene blef qwar i det torftiga fädernebemmet, nöjd med den lott som omtanka och arbete kunde skänka; den andre for ut i wida werlden att söka lyckan; efter någon tid wände han tillbaka och fann att lyckan under tiden kommit till brodren: ty lockan kommer dit der audsofruftan, flit och förnöjsambet bo. — Här finnes t. er. nu 500 vigor fom, söka tienst på adress fontoren, oc de fleste funna ej få tjenst. Hwarmed skola de föda fig? Uppehället är modet dyrt och när den sista styfwern är förbi måste man sätta in fina kläder och Tä na på dem, eller oc sälja dem. Så blir man utblottad och går alltjemt ufföre; så ommer nöd och elände, förtwiflan och brott och det ena onda blir wärre än det andra; slutligen wrekas de in på sjukhus, fattighus, arbetshus, kurhus eller i fängelser. På des sa sorgliga ställen finnes nu öfwer tretusen personer, bwilka troligen wäntat göra fin locka här. För några få lockas de wäl att tomma fig upp, men huru ringa är deras antal mot dem, för hwilka det går olockligt. Så går det till här i hufwustaden, om hwils fen man talar få grant i landsorten.