Norrländska Korrespondenten – 15 maj 1852, sida 1

de, och såa att han under de usla plaggen hade en utmätkt fin, stark och åtsittande fjömansdrägt. Men mannen war mycket liten till werten, hans bättre kläder passade icke mig, och jag skydde för att blotta ett lif; jag nöjde mig med den röda yleskjortan och den beckiga benbeflädnaden. Jaa försäkrar er, att jag al drig med flörre förtjusning påtagit några Flås der ån dessa grofwa men torra plagg; och jag lryckte den trasina sydwesten med mera belåtenhet på mitt hufwud, ån någonsia förr den Des blymade adjutantshatten. Ju mera menniskan får smaka nöden, ju talrikare blifwa hennes glädjeämnen; det fom jag förut skulle ansett fom ett straff, och betraktat med största ofsky, det, war nu ea njutning, och jag tackade Gud, för hwad jag fick, att skyla mina stälfwande lem: mar för kylan. Blott ea åra fanas qwar i båten; jag blef i början förlägen hur jag skulle bära mig åt, men kom ihäg sjömännens sätt att wricka i aktern; jag hade aldrig försökt det men jag tånFtes hwad en menniffa gjort förut kan en annan altid göra efter. Jag arep dere före raskt til werket, det gick ida 7 början, men slutligen alt bättre och bättre. Jag nalkades det kära landet, hwars mörka stogar syntes mig som paradisets lunder. Under tiden betraktade jag den dödes anletsdrag, jag kände igen dem, jaa hade sett dem en gång förr. Det war i hamnen mid Bordcaux för nio är sedan. Jag