Norrländska Korrespondenten – 15 maj 1852, sida 1

Hwems Finger. Af Kjellman Göransson. i XIV Omsesidigz förklaring. (Forts. fr. N:o 38.) — En död? Hur är det möjligt? — Ja, et död man räddade mitt lif. IWWinden hade stillat fig; förd af wågorna, nalkades från nåftan samma håll, hwarifrån jag fom mit, en högst litenäjule, icke stort förre än en wildes kanot. Ea man låg utfiväct deruti och tycktes sofwa. Jag sprang upp och ropade haa rörde sig icke, men båten sköt rakt emot det lila skäret, der jag flod. Jag återfick Hela min liflighet, sorang ut i wattaet och halade in jullen. Jag betraktade mannen, han låg kall och död i båten, hang kläder woro ide mås ta, han tycktes således först på morgonen bafma begifwit fig ut. San syntes icke hafwa omkommit genom elemeaternas wäld, utan af ins wärtes orsak. Munnen war wriden på fued, som om han plötsligt fått flag. Den döde bar en gammal röd sjomanssskjorta, och ett par grofwa beckbussaroner af däligt utseende. En usel sydwes låg på botten i båten. Jag frös, och afklädde den döde, fom inga klädår mera behöfs