Norrländska Korrespondenten – 15 maj 1852, sida 1

ii. ä O WMmWWM0000 0h0i hade förgäfwes sökt bli ansäld mid fransyska armcen; alt bwad jag haft med mia war slut jag mar nåra nog aldeles utblottad. Hele mia återslående kassa utgjordes af ett guldmynt på 40 francs. Jag bade beslutat att åter wända till fäderneslandet, och uprgjort met en swensk kapiten om att få följa honom hem till Stocholm. Jaa skube just gå ombord då jag mötte en wälklädd medelälders man, hwars ädla och djupt bekymrade anletsdrag wäckte min lifliaase uppmärksamhet. Har siod fila och stirrade utåt rymden med en uppsyn af djus pasie förtwiflan, liksom han fett en andesyy. Jag kunde omöjligen låla bli att tibtala hos nom. -IRonficur,? jade jag, hwad fer ai derute? Han fås upp på mig med solthet och äm nade wända fig om, men hejdade fig och fas de på swerska: Ni är swensk! Jag Fånner er, ni heter Rudolf Hjelteswärd. Jaa blef förwånad. Jig bar fett ev iStocks bolm, fortsatte han. Man glömmer ide er, når man fett ev en gång. Dessutom kände jag er far något. Det war ea man af ära. Mitt namn — men detfommao, hwartil tjenar det? afbröt han med en mörk mine. — Det år någonting fom oroar er, fade jag; behöfwer ni en landsmans handtag, så har ni mitt. — J.,qi heter; Hjelteswärd,, swarade han