Norrländska Korrespondenten – 12 maj 1852, sida 2

der woro blåa och sammankrupna, jag kände en domnina i alla leder. Men jag såa tydliat landet framför mig. Dock war det ännu långt dit. Lyckliatwis upptäckte jag helt nåra mig ett lågt skär, jag ansträngde mina sista krafter, och nådde ändtligen en botten. Der stea jag upp och wid min ankomst tycktes ytan af skäret fly, det war nemligen betäckt af skjälar, fom, förs skräckta för mig, med buler rusade i wattnet. Jaa afundades i detta ögonblick deras lott. DÅ jag reste mig upp, kändes morgonrinden kallare än wattnet; jag måsie luta mig ned och fitta hopkrupen medan jag hwilade. Men denna hwila tjenade til ingenting, ty froppen återfick ingen wärme, fenorna knöto fig i Foniar på mina lemmar under swåra plågor. Jag fels nade mer och mer. Det hade warit omöjligt för mig att fimima i land, och jag hade säkert förgåtts om icke jag i haft fått hjelp. — Ack! hwem fom? — En död man! (Forts.)