Norrländska Korrespondenten – 12 maj 1852, sida 2

— Fa, fade Rudolf tankfullt, ingen annan räddade mig. — Fag fåg genaft, fortsatte Hjelteswärd, art julen, ide beräkaad för förre tynad än til det höasta den manliga besättninaen, icke Mulle bära fig, och jag war derföre beredd att föra rädda mig md simmande, som jaa lyckliatwis lärde mig grundligt redan som kadett, wid den långa bryggan i Carlberaswiken. Huru lånat wi woro från land miste jag ide, kapitenen trodde att det war en sjömil. Faran låg icke uti att tröttna, ty mina krafter räckte nog til, men uti att genomkylas af det kalla wuttnet. Jag störtade ned utan fruktan med fast bestut att flå mig fram; jag kom snart upp på watr tenytan, fastän j ide sågen mig, der jag bort: skymdes af wågorna i den mörka natten och det osäkra eldskimret. Jaa samm länge efter båten, men wågorna och strömsäktningar förde mig saart i annan rigtning. Saart förswann också båten ur min åsyn, men jag rigtade min fosa få, att jag alltid Hade bakom mig det brins nande fartyget, fom sålunda mar min utgångspunkt hela tiden. Wattnet genomtrångde mi na kläder och gjorde dem tunga Jag måne afkläda mig det ena plagget efter det andra, för att blifwa ledigare. Jaa samm Hela nat: ten, stormen saktade fig, wågorna lade fig, oh solen gick ovp vå en klar himmel. Men jag frös förfärligt, jag skakade af köld. Mina hån: