Norrländska Korrespondenten – 12 maj 1852, sida 1

drömde att jag presenterades på en bal i Stock: holm, ett glimmande ljussken omgaf mig; jag såa en mängd främmande ansigten, jag walsade tyckte jag, med en leende yngling, en form af wälljud ombrusade mig. Plötsligt skakades jag upp ur sömnen, kände mig farkt omfattad af en karl, som sprang med mig genom en werklig siorm. Jaa såg eldsken, hörde sjöfolkets förwirrade skri, winden tjöt tacklaget, de 158ryckta seglen smattrade fom äskor, och fläatade öfwer lågor, som med gny och dunder bröto sig upp ur däcket. Midt under denna förfärliga oreda kände jag huru ett hjerta klappade lugnt och säkert emot mitt; det war ditt o Rudolf, då blef jag trygg, som ett bara, och trodde mig drömma. Först når jag fatt räddad i båten bredwid den skrikande frun, märkte jag att jag mar waken, att jag war i werklig fara. Du, jag wisste ide då att du war min räddare, stod ytterst i fören på jullen, liksom för att befria den från din tynad. Jag såg din hjeltefigur, ditt romantiska skägg, och din obekymrade mi ne i eldskenet från det brinnande fartyget, hwars ifrån wi aflägsnade of. Skonerten dref undan för winden, lågorna hade redan öfwerallt bemåf: tigat fig det, de dansade kring rodrerct, kämpade med kölen, brottades med masterna, gnistor, flammande stycken af tacklaget yrade kring iluften, hafwet gick i höga wågor, det skummade och tjöt, i närheten af fartyget glimmade ett