Norrländska Korrespondenten – 12 maj 1852, sida 1

blodrödt sken, men för öfrigt war det en ryslig natt ifring of öfwerall. Båten mar öfwerlastad af folk. Watten slog in öfwer res lingen, sjömännen skreko och swuro om hmwars andra. Besättningen förbannade fin kapten fom tagit få många passagerare. En Farl ropade i det han pekade på dig; der år för den der mens niskans skull, fom hela olyckan händt och nu förgås wi allesammans! — En mäsie ur båten, ropade kapiten, ansa nars gå wi i qwaf allesammans! du Jansson i sjön med dig, du är den tjockaste och tyngsta i båten och den lättaste i wattnet! Fort, tag den der lösa åran och häll dig uppe, och lita på mår Herre! — Herre Gud, jag har husiru och barn! suckade Jansson, men sieg opp och kröp närmare fören. — Farwäl mina wänner! Gud hjelpe er fram, nog fraktar jag mig! utropade den höga gestalten i fören, det war du ädelmodige Rus dolf, du fiupade modigt i det brufande djupet, för att lätta båten och rädda of. Den tunga sjömannen kröp upp på den plats du lemnat och båten lättades betydligt. Du syntes ide mera. En dof tystnad bes mäktigade fig ala. De kände att en like gått i döden för dem. Jag afswimmade och wet ej mera; wi kommo likwäl lyckligt i land på en