SAAnnnnnnnnnn 000 jelteswärd darrade häftigt och sjönk tillbaka i fiolen. Det war nu hand ordning att blifwa slagen. Hon deremot feg fram, med fasta steg och sirölande ögon ända til stolen der Han fatt, och lade fin Hand på hans axel. — Rudolf! upprepade bon med kliagande sämma, det går få Litt att säga detta namn. De hade förut aldrig tilltalat hwarandra anz nat ån helt kallt med behöriga titlar. — Rudolf! upprepade Hon, dessa wäagar ås ro wana att höra detta sköna ord i natteas ens samma funder. Men du swarar mig ide? Stöter du mig ewigt tilbaka från dia? Rudolf syntes liksom förstenad af fasa. — Rudolf jag misstager mig icke, ditt hands lingssätt bewisar det, du älskar mig! men Rudolf war förslummad. Han kunde icke uttala ett ord. — Du älskar mig, Rudolf; jag ser nu allt tydligt med förklarade ögon — eller om det är möjligt att det kan finnas en man, som med ett penndrag bortkastar en sådan jordisk rikedom åt en annan, utan älska henne, så år han en him melens engel — och i sådant fall måste jag ändå, liksom Hhittild, alltsedan du för min skull siörtade dig i natten — i döden ewigt älska dig allena. — Maria! få hette du dåj så hette du och få för mitt minne, när jag fedan mötte dig i