Norrländska Korrespondenten – 5 maj 1852, sida 2

alwarsam ut, du Pielteswärd, når hon git. Jag fade ju iagenting fom kunde ha förarzac henne. — Wigft icke, det war troliatwis jag, fom misshagade henne! swarade Pjelteswärd kallt. — Nå, Gud ske lof, då år allting gode dt skulle aöra mig ondt, om flickan föredrog den framför min stackars Carl Fredrik. Du får noa ändå lätt den, fom du mil hafwa. Carl Fredrik skulle bli så olycklia, om han gick me file om henne. Han har förtrott mig fin får lek. Fag har gifivit mitt bifall, men hon dra liba tokan, år Ännu obeweklig. Dock ar dt wäl fiq med tiden. Jaa skulle ej dö nöjd, on jag ej wisste Carl Fredrik försörjd. — Generaleas wilja skall wara helig fir mig fom en fars, fade Hjelteswärd, och quväfde en suck. Generalen öfwerlät sedan åt Hjelteswärd alla fina widlyftiga affärer; han gick, försedd m) penningar, men mörk i hågen; det ena 183 tare bekymret hade wikit, men ett aytt tyg: re, hade förmörkat hang utfigter. — Generalen will icke! hoa fer mig mod föld, och jag får icke taga ett fieg för att ir werwinna den. Det år min pligt att gura ca annan lycklig med hennes hand. — — RÅ ja! få låt det gå, Men nog hade jag inbilat mig annat — i följe af — men det mar cu småsak — det wore lågt act äberopa fådant —