Norrländska Korrespondenten – 5 maj 1852, sida 1

flöd på did, få uppfyber jag mitt löfte mot dDin far, ån att jag blir bestulen af skurkar, som skracta åt mig, till tacken. Det föll fom en sien, från Hjelteswärds hjers to, ban war i i haft befriad från adda pennins gebekymmer. — För det andra har jag en myndling, som gör mig nästan lika siort beswär som allt annat. Ju mera jag fer på dig, får jag förs troende för dig. Jaa har twekat hittills, om jag fule anförtro åt dig min unga myndling ty du år sjelf bara en ung karl. Och nin myndling år gunås en flicka. Hon har också, owäntadt nog, fått i arf en betydlig förmöacne bet etter fia far, och den skall förwaltas. Wacker är hon, or och djerf i försla ungdomen, och ingen ledare har bon mera ån mig, fom icke fan gå. Den lame fan icfe leda den blin: da. Och hon är blind i fin oskuld, för were dens faror. Helst fåse jag att Hon blefwe fnart gift, och icke saknar hon friare. Hon har tre, enerik favallerist, en premicrlöjtnaat mid flot: tan, och en ung, men fattig och nobel gardeslöjtnant. Dea tokan mill ide ha någondera, utan påstår att hon will lefwa ogift i tiv år; hon är nu bara aderton. Jag mil inte tmins ga henne, fan inte heller, törs inte heller, ty hon har mera makt öfwer mig, ån jag öfwer hen: ne och derföre behöfwer Hon en bättre förmyndare än jag.