Norrländska Korrespondenten – 1 maj 1852, sida 2

ögon (få här såra grafwen fom jag, är mau skarpsynt), att det bor bara heder i ditt hjerta, likafom i din salig fars. Han mar en fattig adelsman, och lemaade intet annat i arf år dig äa fitt ärofula namu. Du hbar bewarat det arfwet. Det der tecknet på ditt bröst är wäl utländskt, men det bewisar ändå att du ide wanslägtats från din far. Han slupade i Vins land i ärlig Mid för sitt fädernesland. Du wet att jag stod wid hang sida, når han föll. Men du wet kanske ide att jag lofwade att ha mina ögon på dia, få långe jag lefde. Du har ide behöft min hjelp, ty du bar på ett manligt fått slagit dia fram, alltsedan du blef befordrad från frikadett till officer. Jag har således aldrig kommit i i tilfäle alt göra dig någon nytta, och likwäl mil jag ru ha hjelp och gaan af dig. Dwad säger du om det? — Jag är fårdig til alt fom står i min förmåga! swarade Hjelteswärd, fom undrade hwad den gamle kunde önska af honom. — Ja det war nästan ett ordspräk mid res gementet, der dia salig far tjente i tverldens Jag år färdia til at fom hår i min förmåga fa Hjeltefård, når någon begärde hans hjely. Den der hjelpsamheten är ditt fars — arf, jag har hört det af alla dina kamrater. J slort fom smått, alltid färdig och oförtruten, och ändå utan andra medel än din klokhet. Nå, just derföre wänder jag mig til tig Jag