Norrländska Korrespondenten – 1 maj 1852, sida 2

med fig äfwea denna gång. Jag fid det på ett få besynnerligt fått. Han gick ut, obeslutsam hwart han skulle wända fig, då Han händelsewis mötte en för detta regementskamrat. — Det war pråftigt att mi råfaded, fade deane, jag skall helsa dig från din gamla gons nare generalen, han will nödwändigt att du skall besöka Honom. Han rigtigt längtar att få hör ra färska fältanekdoter af dig. — Det är werkligen en försummelse s mig att ide hafwa uppwaktat Honom. Jag skall, genast gå dit. Han skyndade til generalens hus, blef in: förd af betjenten, och fann den gamle, lika wördnadsbjudande och menniskowänlig fom förr, men alddeles förlamad af gift, nedbäddad i sängen. — Välkommen, fåra rymmare sade genera: len, wälkommen, faslän sent. Abtifrån den första gången jas såg dig, har jag tyckt om dig, du brås på din far, den ärans maanea. Sitt ner, min gosse. Jag har myckct att få: ga dig, och mycket wil jag också nu höra af dig. Innan du for utrikes, Hade jag ämnat att närma dig tid mig, men då jag fick höra ditt beslut, att söka erfarenhet i ett mwerfligt krig, i stället att gå här hemma och strida med fattigdomen, få teg jag och tänkte; han kommer hem så mycket bättre karl. Jag ser på dina ,