— Den der lila statuetten i fönslret, herr krigskommissarie, ett barn så lefwande så naturligt, jag fruktar nästan att det skall rika. — ÅÄhja, det år bra gjordt, onekligen ett mästerslycke, men jag är icke få bekant med skulpturen, att jag kan bestämma mästaren wid första ögonblicket. Jag wet werkligen icke, af hwem den der gossen är. — Ahjil hwilken grace i Hand anletsdrag: uts ropade Hjelteswärd. Näsan vå den lila marmorbilden twvar olyd: ligtwis afslagen. — Hur låte han lyfter fin Hand! fortfor bas tronen med stegrad förtjusning. Fiagrarna woro afbrutna. — Ya, ja, nå har rått, ni år kännare Herr baron. Det är just det högsta bewiset på fins narskapet, att fe någonting, der andra fer ine genting. Jag börjar att få for aktning för aron. — Gubbe! utbrast Pjelteswärd, nåftaa urfins nig af mål spelad förtjusning, ni wet icke Hr: ken owanlig helgedom ni har i ert muscum. Det år ett underwerk utan like! — Hwad? utbrast gubben, hwars fäfänaa Fittlades på det angevåmale, hwad tror ni act et är — Tror? Jag ser, jag wet. Jag har fett