gra pennor, ett timalas, men så naturligt! Wet ni hwati en karl fom fick låna pengar af mig, hän på att taga en af de der målade pennorna, depea i det der målade bläckhornet, och striswa cu teptts på det der målade bordet. War det inte ett märkwärdigt bewis på målvingens fos ra närde, och jag fom fick den för 20 vifsdas ler of en krmawandrande jude! — Krisskommissarien har en owanlia lycka att få för godt pri. Men jag försiär icke furu man fån wålja fill ämue för sin pensel jå simpla safer. Sjeljwa workligbetsa är ju uhstå bättte. — Af! min baron, kousten, den stöna fon: sea är sitt eaet mål Det sarllrika beslår sättet, icke i sofker. Den som måladt detta siycke, John Torreutius, i Parlem. fom lefde i början af 17:de seklet, fit lida mycket för det han öfwergaf dessa fimpla fafer. Så långe han målade dem; war han ansedd och rik. Men få kom det en snurr på honom att måla nakna figurer, bang inbillning blef upp: helsad och förirrad, han flog fig på finnliga nt swäfningar, och målade gemena saker. Till suut aick ban få långt, art han gjorde fig tid hufwudman för ett fånffap adamisier, och bade mölen af sådana hos sia. Polisen måne lägga fig i skandaler; hon blef anklagad; nekade, men Ad nadergå torturen och hang gemena tassor brändes af bödeln — i förtroende, iaa eger Itt