på fin tid; han war född 1589, mar lärljunge af Giulio Romaro, utan ct likwäl på något slafwistt fått härma fin mästare. Hang foloru är fraftia, bang fiaurer höast lefwande. War så aed och ar okt på det. Ojelleswärd knade omöjligt upptäcka någon enda tydlig figur, vå taflan, men teg och lät gubben utajuta fin förtjugrivg. — Min fåra Fyti beskylles att ha målat för mycket i swart, men det år ändå ganska wäl mäledt. Wet m hur jag kommit öfwer den taflan? Man inhillar fia alt den finns i Corsiniska palatset i Florers! Man bedrager sia; der är blott en lyckad köxgia, bår år fier wa det äfta oriainalet, och jaa bar fått det i ett klädständ, för — hwad tycker vil — fem riksdaler! Det år wärdt 10,000 riksdaler bröder emellan. Men det war jag som upps täckt att detta år originalet. Hjeltefwård syntes wara idel benndran. Subs ben blef höast belåten och fortsatte att göra fin gäst rått förtrolig med taflorna, skildrode deras utfeende med warma ord, hwilket mwert: ligen behöfdes, emedan de flefta woro näsan lika otydliga fom den förstla han wisade — och underhöl Djelteswärd med en mängd ancfdos ter ur märkwärdiga målares lif. — Ser baron der, hwilket förtjusande stycke! Det foreställer, fom ni fer filt, ett bord. betäckt af en dnk. Ett skrifdon, nås