Norrländska Korrespondenten – 10 april 1852, sida 2

(3 för att befordra min wälfärd Jag höll mitt löfte få wida, att jag genast sökte mig fri från min plats; mitt uppförande förut gjorde mig trowärdig hos husbonden, då jag fade, att jag wille komma ifrån det lättsinniga lifwet fom uppasserska. Min wilja war fast, och sedan den stunden gick mig allt mål i händer. Jag sick mig en fördelaktig plats hos ett gammalt herrskap, fom mera bemötte mig fom sitt barn ån som tjenarinna. De fortsatte min uppfos sitran. Ert minne föreswäfwade mia ständiat. De första åren war det kärleken til er, fom bewarade mina krafter. Slutligen, då jag al: drig hörde utaf er, började jag försiå er mes ning. Ni wille rädda mia, tiden tillåt er icke göra något annat för mig, äa att ni begagna: de er af min upprörda sinnesstämning. Det år också just i sådana ögonblick, fom en qwins nas wäl eller we afgöras. Tack! ni räddade mig, ni allena, herr baron! — Men hur blef lila Clara fru Wasser? det wore toligt att höra. — Min matmoder dog, jaa fortsatte, att wårda enklingen. Hen lefde på en pension och hade ingen förmögenhet. Men för att trygga min framtid, lät han wiga mig wid sia. Han hade rätt, han sade, att det wore omöjligt för en ensam flicka, att med heder Nå fig fram ge nom werlden, men möjligt för en enka. Han hade rätt. Med det lilla han efterlemnade, då