Norrländska Korrespondenten – 10 april 1852, sida 1

ren, kom nå su genom porten och märkte mig. Ni för upp dörren och ryckte ur nyckela. Jag gjorde ingenting för att hindra detta, jag förs lorade nåfNen akt medwetande, hela min fidelft för er uppflammade, ni smålog och jag kastade mia bandlöst i edra armar, och omfamnade er båftigt: Mi beswarade min omfamning med att blott helt mildt trycka mig till ert högfins nade bröst. Ri förde mig till foffan, satte er bredwid mig, liksom nu, och såg mig i ögonen med samma obeskrifliga godhet fom nu. Jag tycdte ett jag war i paradiset med en Guds engel! — Du båleer af mig lila Clara, fade ni jag har märkt det, fastän jag ide låtsat derom för begaes wårt båfta. Jag håller också af dig. Ri kyssle mig då, baron Hjtlteswärd, fade fru Wasfer, en smula förtretad deröfwer att Hjels teswärd under några ögonblick syntes alldeles frånwarande från henne med fina tankar. Hjels teswärd mar det werkligen, ty ehuru förledande fru Wasser ännu spates, märkte Han det knappt ty hang inre ögon irrade efter den grönklädda på RNorrbro. — Ahi gjorde jag det? frågade Hjelteswärd artigt, det war ju rått näswist af mig, fru Wasser lila! Dessa falla ord afkylde hastigt de lifliga ris relser, fom under, berättelsen upptändt heanes