Norrländska Korrespondenten – 7 april 1852, sida 1

— O nej! nej, ni räddade mig derifrån. Jag gräter icke deröfwer. — pmarföre gråter du då, mitt barn? — Ack ja, om jag wore er dotter! — Det år ju bara ett par åts skillnod e: mellan oss, du war aderton och jag tjnaufem är når mi ajorde wår första flyktiga bekantskap. — Den war icke flyatig för mia, ty er bild nr sedan def altid foljt mig igenom hela mitt lif. — Tio är bafiwa förflutit sedan def, förlåt mia om jag glömt detaljerna af wär bekantskap, hufwudsaken minnes jag naturligtwis. Mianes du bättre ån jag, få påmian mig derom. Det år lugnande att tänka tillbaka på det förs flutna. — Ja, min ådle herre! når man handlat fom ni! Blott på en fort fund räddade ni mig för lifstiden nadan brottet och wanäran. — Såg ide få, min wän! Jcke jag, en mäktigare gaf dig styrka. Men war inte så der allwarlig och öfwerspänd. Det är — farligt för oss ckegse Lålom of wara alada och muntra. Det war en så kort slund wi woro tilsammass, få att jag icke fick reda på dina föregående lefaadsöden och år naturligtwis nyfiken act få meta, hur det gått sedan med dig. — NÅ, jag skall wara fullkomligt uppriktig, fade fru Wasser, torkade fina tårar lagnades of