Norrländska Korrespondenten – 27 mars 1852, sida 1

en siund. Hans ställnina war emellertid ganska brydsam, ehuru såsom Hjelteswärd genast mårts le, icke lifsfarlig, så wida han blott en stund kunde fortfara att balansera på fiolen. Han stödde ryggen mot den hala porslinskakeluanen och kuade ide få något tag uti denna, till fia bjelp. Stolen hade en smula rest sig på sina bakben, kom dock icke längre tillbaka för far keluanen, men om dena fule halkat på det alot: ta bordet, hade den snart undandragit Blide sitt siöäd. Deane mar medweten derom, och försökte derföre uspprätthålla siolen så mycket som möjligt. Hjeltefwärd skyadade fram, lade fin tunga wensira arm på stolsdynan, att den slällde fig fat på fyra fötter, hwarigenom far: men lemnade en tums högre stöd åt Blide. Med den högra fanhöll han fedan den faratts lande wännen mot kakelugnen. — Hmad år det för nya försök i gymnanis Fen? frågade Hjelteswärd och såg leende upp mot Blides bleka ansigte. — Släpp mig! swarade Blide med matt röst. — Då stryper du dig. ö — Släpp mig, jag mil då, swarade Blide hemskt. — Du fule ha skyadat dig med det, nu år det för sent. Blide lyfte fötterna från siolskarmen och sprattlade i luftea men sjönk icke ty Bjelte