Norrländska Korrespondenten – 27 mars 1852, sida 1

Hwems Finger. Af Kjellman Goransson. IX. Den ena wännen dummar sig, men den andre begagnar det till hans fördel. (Forts. fr. Mio 22.) När han kom in i sia sängkammare afbröts hans drömmar om den obekanta af en ormånr tad syn. Bredwid kakelugnen siod ett diwanbord, of: wanpå bordet en flol och ofwanpå slolskarmen f. d. löjtnant Blide, med en om fin blottade hals bunden faara, och snaran war fåftad mid fafelugns-fpjelet. Blide war likblek, Ögonen siirrade wildt i första ögonblicket tänkte Hjelteswärd att mannen war död, men en lindrig rörelse af benen och fötterna förrådde att han ännu lefde och uppehöl fig på täspetsaraa, balanserade på fiol: Farmen! han hade blott behöft ett helt obetyd: ligt hopp och en liten spark åt stolen, för att slörta ned i dödens natt. Men ehuru Blide kommit få långt, tocktes han dock i fila ögon: blicket fästat vå andra tankar, och i fållet att fullborda fin första afsigt, arbetade han nu med att hindra dess utförande åtminstone för