Norrländska Korrespondenten – 24 mars 1852, sida 2

Hon fortsatte ohehindradt fin gång liksom åf: wen han, men det owanliga, räslan oerhörda inträffade att Hon, den förnäma jungfruliga damen, månde fig om twå gånger, för att kasta en blick efter honom. Officerarne stodo ala förstummade, den yngs fie bleknade förfärligt och stödde fig mot balus straden, fjöofficern strök sitt pivåga, fonbart förlägen, och den libe fiderkommissarsen tog upp en brokig näsduk snöt fig högljudt och uts brast slutligen: — Det war sjelfwa fan! ; — oworken Flora eler Hafwets drottaing! — En sådan enorm händelse! — Hon hade ide en blick för någon enda af of, suckade den yagste, som hemtat sia när got, men en hel himmel of smålcenden för den der hon mötte. Jaa fåg blott Henne. Öwad war det för en karl? — Kors för tusan det war ju wår egen mån Öjelteswärd: — Omöjligt! Han fade i aår, att han al: drig fett henae, och deras inbördes helsning wid fade höjden af förtroliahet. — han syntes öfwerraskad. — Men hon! hon, mina Herrar, fröken Ans aelique sielf, amaranthens amarantb, ala bas lers utsöftaste prydnad, en enael i oskuld, skygg fom en skogsdufwa, ett ideal i lefnadswett Funs de wända fig om midt på norrbro, och fe tmå