Norrländska Korrespondenten – 24 mars 1852, sida 2

sterstycke med att sanda uppgäångarne tid beg: ge trottoirerna enkom för henne. — Ha! ha! hal Det märks att du år landtpatron. — Den yngste suckade djupt: Sud hwad Hon är skön! Alas uvpmärksamhet war fästad på henne, då hon lyftade sin liba fot för att stiga upp på trottoiren, och hennes ögon jemwäl i fam ma ögonblick fästades på den omtalta sanden; dock är det owisst om hon ens kom ihåg, att den lile fideikommissarien för några dagar fe dan då hon beklagat fig öfwer halken mid detta ställe wifat den egna artigheten, att låta strö sand för hennes skull derstädes. owarken hon eller hennes beundrare märkte derföre en fråa fladen ankommande person, förrän han hanna: de midtför henne ett par fefunder, och syntes öfwerraskad; men sedan fortsatte han genast fin gång, först efter att hafwa helsat Henne med den största artighet. När hon såg upp mot honom öfpwerljöts hennes wackra ljusa anlete af den friskaste ros fenfärg, hon helsade utan öfwerraskning tibbaka, ögonen gnistrade och munnen loa med en glans och en glädje lif en engels, fom återser en för: trolig wän. Men allt detta gick få fort, art blott den skarpsyntaste uppmärksamhet färde nypfatta det; sådan saknades likwäl icke den gången på andra sidan om broa,