Norrländska Korrespondenten – 24 mars 1852, sida 1

— Hon går ide hon swäfwar, fade den ålds se, rd fina långa mustascher och sköt en pis solblid öfwer Norrbro. — Så ddlikat! suckade den hwithårige. — Ahi år det hon, fom kommer der, med den hta SWiftoriohunden? frågade Guftaf:Adolfsskägact. — Hur fan man märka en hund, når hon nalkas? frågade den befjunade och bleknade. — Hund? inföll en röt. Ber om förlåtelse det år en of Frejas tigrar. — Det war wid hörnet of Fredsgatan, fom den wäntade först syntes. Det läg ingen Öfs merdrift uti de loford, fom hennes beundrare sösat rå henne, ty sällan har en muntrare flicka blifwit sedd i Stocholm, om också i oc partiska ögon åtskilliga lika wackra. — En zobelbrämad pels af mörkorönt files sammet! hwistade den hwithårige, hatten af något dyrbart ljusgrönt tva, med få obekant namn, att jag ide hört det, ofwanom de blonda jockarna en liten sälsynt blomma af fru Färs sienhoff. — UK hon är klädd fom hafweis drottning, untbras sjäoffeern sjelfbelåten, det kan möjligts is ac aalidnina til utsissande af hennes ina D nerna tanke, hon älstar hafwets män. Misstar! injöll den sille, hor år blomfiergus dinnna, det betyder att hon har landliga fym pathier.