Norrländska Korrespondenten – 24 mars 1852, sida 1

— Men är hon då werkligen få gudomlig som man påst:är? frågade Gustaf-Adolfs mustaschen. — Gudomliat är för simpelt om henne, sade han med det lätta fjunact. — Charmant är bon höasia grad, läspade den werldserfarue med det tidigt hwitnade håret, någon delykatare Har jag ide fett i Stockholm. — Jckesi werlden, icke i himmelen en8 finng hennes jemlike! utbrast den ynase. — Hon förtjenar allmän benndran, sade den lile glade, och får jag hennes samtycke, fom jag hoppas, få bjuder jag ev atta att fe heane fom brud. Fyra of er Fall jag ha til mars skalkar. — Du har ice ännu fått detta samtycke! inföll sjöofficera. — Hal du tror att hon skall stryka flagg för dia, sjöbjöra; nej tack!) det wore en waahe. der för hela kawallerict, hwaraf jag har den år ran att wara en ringa medlem. Mustascherna a Ila Reqences strökos med uågon otålighet af en lindrigt darrande hand. — Fog år öfwertygad, sade den nackre hwvits -båringen, attt hon siannar med sitt nal inom kungliga gardet, tn bon lärer wara i älanka att placcras mid det unya hofwet. — Tyj! bona nalkas! hwiskade den li je, jag anhåller om det mel laggranna uppforande, mina harar hon är en generals niece!