Norrländska Korrespondenten – 20 mars 1852, sida 1

hon drar häftigt på strängen, och det kommer fig deraf, att hon rocker häftigt med fin lila band, och det kommer fig deraf, att hennes hjerta klappar få förbannadt häftigt, bara hon får fe mig. Hon tror att jag ide mår: Fer detta, och derföre darrar hon, annars håller hon kontenansen förträffligt. J dag år åter ea af de afgörande dagarna. Hon hyr de begge första mwåninagarne i mitt hus, betalar bra hyra, och håller rum för resande. Hon sträfwar, siackars liten, will samla en förmå: genhet, för att wärdigt räcka mig sin hand; — hon betalar sörskräckligt ordentligt, — jag skule icke wara så noga med henne — såge dock helst om hoa flyttade hit opp och andra toge wåningarna. Hon har Iofmat art bifalla mina önskningar, det försa qwartal, fom hon icke kan betala mig hyran. Jag har nu letat ut genom mina srioner, att bon just nu år wid dålig kassa, ha, ha, ha! ändtligen skall jag knipa henne; hon har icke haft folk i fina mås ningar på läng tid. Den härdhjertade, få fe om hon i dag inte ändtligen weknar! — Narri skrek pappegojan. — Tig! Cakadora, du år nittio år, och jag år bara sjnttio. — Sjjuttic! skrek pappegjan med ara rån. J detsamma swäfmade en lätt gessalt genom wåaingen, gubben hade ide hört någon dörr öppaas, han 19: ofriwilligt, fom om någon