Norrländska Korrespondenten – 20 mars 1852, sida 1

Hwems Finger. 2 Kjellman Göransson. VII. En gammal rifsfurtiför. (Forts. fr. N:o 22.) I dag år åter en afgårande dag, jag wäntar min ewigt tillbedda, ac! jag har aldrig älskat någon få långe, redan i fyra långa är, od) då måtte jag få säga ewigt; hon år min sila — — — ja, gubewarg i ordningen nemligen hit: tils — — — få fe sedan — — — men bon är också den grymmaste af ala. Hwad tocken j wäl, jag har erbjudit henne min hand! Denna hand fom tryckt och trycktes af få många ljufwa händer. Men den folta af flår den. Dock älskar hon mig af djup lidely, fastän hennes blygsamhet nekar henne att orfåns na det. Jag har gått sä långt alt jag offents ligen wisar henne min hylning. Hwarje gång jag går bort eder kommer hem från min manliga middagspromenad på Norrbro, sitter hon wid reflexionsspegeln; jag acr henne då den mest graciösa slängkyss. AH! den stälmen, hon förråder fig då för mina skarpsynta ögon, (per gela darrar häftigt, det kommer sig deraf att