Norrländska Korrespondenten – 17 mars 1852, sida 3

Sen blef jag galen i Annette, Hon hade ju få söta händer. En sprang jag efter en Jaquette, Jag såg mig blind på hennes tänder! Men trogen war och är jag än, För en blott lågar hjertats flamma, Jag älskar sjelfwa skönbeten, Owem som är skön, det är detsamma! — Däsammai hwäste pappegojan orts.)