Norrländska Korrespondenten – 17 mars 1852, sida 3

— Tig! skrek pappegojan, fom hade den mas nan att upprepa sista ordet hon hörde. — Ack, mina damer! fortsatte den gamle, i förebrådden mig aldrig mera ån en sak, nemlis gen att jag war flyktig. Men hwems war fes let? Om jag tråffat blott en af eder, på min blomsterrika bana, få hade jag warit henne hwilken fom helst af eder, trogen i döden. Men nu träffade jag eder ala, och j woren alla få förtjusande. Egentligen att tala war jag icke flyktig abs, och år det ej heller nu. Nej jag år inte flyktig, nej, Och hwart jag ån min blid må wända, Mitt hjertas trohet rubbas ej, Jag älskar alltid blott en enda! Jag Clara såg, och Henne wann, Hon mar få len få skär om kinden. Jag sedan för Mathilda brann, Hon war så yr så frisk fom winden. Kör Sara fen på kaä jag läa, En sådan gudabarm hon hade, Fil Eurhrosine siod fen min håg, Det war en qwickhet alt hon fade Sen blef jag får i dig Sofie, Af idel alädje dina blickar brusno. Söa drömde jag om Emilie, Hmwars ögon jemt af wemod runno.