Norrländska Korrespondenten – 17 mars 1852, sida 2

bang franska och muntra wäsen. Jag har altid tyckt om Hjelteswärd, jag föratsig att han skube göra lycka. Har ni hört talas något om den stackars Blide, fom war hang mån? — Jaa gjorde häromdagen wisit hos Hjels teswärd och uvptåckte til min fora förmåning att Hjelteswärd antagit Honom till fin Fammar— Hwad?, Han war ju förmögen, har han sjunkit så djupt? — Besynnerligt nog, har Han fom gaf få mycket hopp om fig i de första löjtnantsåren, alltsedan sitt galna äfwentyr, alldeles förfallit. — Misslyckade spekulationer ha troligtwis förstört haas förmögenhet, som för öfrigt icke war betydlig. Det gawla ordspråket: 04orätt gods förgås, synes här få en bekräftelse; far dren war en dålig karl, som förwärfwade sin förmögenhet genom prejerier och brånmingbrån: ning. Han hade det högmodet att nilja se fin fon fom officer, men det misslyckades aldeles. Emellertid hörde jag för öfriat af PDjelteswärd, att han icke hade annat fel ån fin fattigdom och en fullkomlig oförmåga att handla på es gen hand, men ganffa duglig når han får ors dres. — Såg Hjjelteswärd att jag önskar fe Honom. Jag tycker just fom jag blifwit slägt med ho: nom sedan han luktat krutrök. Dumt att jag