Norrländska Korrespondenten – 13 mars 1852, sida 2

Angngnggngngngggng fig och föll undan för den förmente betjentens siurskhet, jag år hitkallad af baron. — Det år inte sannt. War få god och gå, att jag får fånga dörren. — Stan jag få tala med kammartjenaren herr Pettersson. — Jo, det är jag. — Nå, berru Har ju skrifwit och begärt jag skule kowma. — Jaså, är det herra. tia in, herra skulle genast frågat efter mig. Sitt aer få skall jag se åt, om baron är waken. Blide fmög fig sakta in, återkom lika fimys gande och tyst och tyst och fade: — Baron år ej waken änau, war god och wänta, jag törs ej wäcka honom. — Har herren långe warit kammartjenare hos baron? — Nei, jag är nyligen antagen. — Då känner herra icke hans affärer? — Jhio, jag har länge känat honom, innan jag kom i hans tjenst. — pwad will Han mig? — Det wete fan. Han talar aldrig om för mig, hwad Han ämnar gora. Han år just icke få hygglig, den karlen. — Derrn täaker derföre icke stanna länge qwar i tjensten? — Man får wäl Iof att tåla, når man får wäl betalt, Men wisst år ban en fan!