Norrländska Korrespondenten – 6 mars 1852, sida 2

bildadt, regelbundet an sigte, med fora, spelande, anistrande, blixtrande Ögon, fom för öaondlicket brunno af der häftigaste städningsdgär. I den liusbrunt behandskade liba Handen förde. hona en borme af bjerta fjädrar, få arann, att den skulee kunnat prydt en bondbruds hufwud. Denna borsle war den unga fruns srira; bon utsträckte den med en drottninas wärdighet och behag, når hon wisade siaa tjenarinnor hwart de borde wända fig, och intet dweragsnät intet damforn war få fint att det ide föll för dens na mäktiga spiras mink. Efter några timmar war restarationen fuls bordad, fönstren stängdes och aya drafor upps flammade, allt war i den prodligaste ordaina, de flora trymåernas ytor glänste fom Fritat: fällor förgyllninaen blänkte som solsken, mås beltygen och mattorna syntes fom aldeles nya och obegagnade, i det innersia rummet, fånas kammaren, uppfästade wärdianan sjelf, med tä hjelp af fia trogaaste tjenariana, elt splittex nytt, luftigt sängomhänge af hwitt musslin. — Rå, men hwad är det då för en, för hwile fen frun gör fig få mycket beswär? frågade föra sia uppagferffan hos enkefru hofdokhållarinnan Christina Wasser, som hyrde ut ett par bättre wåaingar åt resande af prima sort. (Fotts.)