Herrarae bade således ingenting widare att göra, utan aflägsnande sia bugande. När de gått, och Hjelteswärd fanu fig inläst, på begäran, sköt han regelu för dörren, till yt: terligare säkerhet, möaslrade fia improwiserade arabiska kostym, och fana att den behöfde bes vg förbättriag, för att bli likare werfligs eten. Han hade bibehällit hos fig åätskilligt af af: lidna fru Blides qwariåteaskap, och tillbragt hela förmiddagen att, med far och nål, bwilka, han under fia afrikanska kampanj lärt fig bruten efter lsöaderslitande träffaiugar få mycket fom möjligt bilda en arabisk drägt åt sig, hwilken i Stockholm kuade passera för en yttersi clegant morgonkolym inomhus. Aadtligen ankom wagnen. Wärden anmälde det, wagaen utplånade naturligtwis den sista skymten af misstankar. — Låt bära in min natt äck, eller det hwari kläderaa ligga. Str det någon resande med? — Nej, hochgebohrae Herr baron. Platt ingen aunsser dem kutsche. — Ban orkade inte ut den beqwäma herra. Men låt taga in mina saker. Wärden gick ut, men inkom saart med det besked af kusken, att baroneas kammartjenare icke talt om några kläder, eler skickat med nä, gontiaa; han hade deremot rigtigt parfyrmerat wagnen med can de cologne.