Norrländska Korrespondenten – 21 februari 1852, sida 2

— Det dnaer icke, ty löjtnantstitela Har för ga kredit, och f. d. löjtnant går den alldeles vs möjlig. — Nå hwilken menar du? Hwad tjenst kan du skaffa mig? ö — En kammartjenares. — Wet hut! F. d. löjtnantena sprana upp i wredesmod och wred skälfwande af harm sina mustascher. Pjelteswärd delade återstoden i bålen i fitt och Blides alas, påtände en cigarr somt fade DT en slund, då Blide ice tycktes wilja fans a fig: wwarför blir du stött öfwer ett erd? Wi äro begge komna till den åldern, då man måste gå from sounds to thinas i fal du min: nes nåaot engelska. Att wara kammartjenare är en swår sak, om det är hos en nyckfull, des spotisk, öfwermodig husbonde, i synnerh:t om han har björnar, och brukar sitt ridspö lika qwickt på sina twäfotade, som sina fyrfotade tjenares ryggar, men den husbonde hos bivil: ken jag rekommenderar dig, år, så wide jag förstär, den bästa menniska i werlden; han skall behaudla dig fom en wän, fom en broder. Du behöfwer icke förrätta den minsta syssla ty han kläder fig sjelf, och för alt annat skall han begagna lägre betjenina; du fran Tndaf bära titel af hang Fammartienate, till en tid, och sedan befordras til infpektor på någon af