Norrländska Korrespondenten – 21 februari 1852, sida 1

war ingen skyldig, men att jag sakaade pass saade kläder, are wisa mig för folk, hos bwilka jag ämnade fortsätta sökandet af någon före delaktig tjenst. — Så dumt! 3 — Han fåg långe på min rewers, sedan på mig fjelf, stes upp, tog fig en pris saus, och lade papperet ifrån fig. Scdan gick han några flag af och an på golfwet, hwarunder jag fånde den förskräckligaste ångest öfwer ntgången. Han plirade på mig några gånger, och märkte min oro. — Gå dumt! — Gudtligea fade Han: Löjtnanten Har en wacker stil. Skulle löjtnanten wilja skrifwa rent åt mig några rättegångsbandlingar? Det år en hel lunta oh jag skal betala mål. Hår år litet på förhand. Han gaf mig 10 rdr en slor summa i min fattigdom, och den nämnda luntan. Jag mottog anbudet, ty jog egde icke en skilling, wägade ide yttra ett ord widare om lånet, tog min hatt och gick. Förf i trappan fom jag ihåg min rewers, återmåns de och begärde den. — Derras rewers? frågade mannen med förundran. Toa jag emot en sädan? Händelsewis kastade jag en blid på golfwet under hans skrifsord, der låg han nedfallen och tillfaycklad, samt hade tydligen blifwit bes gagnad som motta af procentarens ide just fis