Norrländska Korrespondenten – 14 februari 1852, sida 1

ruskade på sitt swartlockiga hufwud att perlor na stänkte krina rummet och rusade till en sto gammalmodig koffert, fom Blide emellertid öpr nat och började rifwa deri. — En wäl försedd koffert, fult upp me linne, jag behöfwer mig just en ren skjorta, — men hwad tusan år detta? Öwad för slag Detta år ju icke en karls egendom, det år jti ett fruntimmers? — Ja, min kära bror, det har warit mit salig mors, jag kommer nu ifrän hennes begra! ning; och jag tog med denna kofferten mer dennes efterlemnade kläder, der finnes i synner het en mängd strumpor, hwarmed den flitig gumman war wäl försedd. — Förträffliga, långe, aluslånga skaft, f tjocka, nya, och hwita, hwilken njutning, min bror, når man gått barfota en hel höstdag ct få ta på fig sädana sirumpor! Men hwar her du dina stjortor? du fer att jag behöfwer er sädan. Du har wäl några kläder att läns mig få långe Blide rodnade och stammadjag har inte mera med mig, än det jag har på mig. Den du skall få min ena Fkjerin om du mil wänta, — jag refer med twå fur wärmen fful. — Då föredrager jag hellre detta fina och wälmonglade plaga, fom tillhört din salig max: ma, en superb aumma, se så, h tycker du om mitt utseende? Jag tror ide Ät de ganila