Norrländska Korrespondenten – 7 februari 1852, sida 3

— Minnes herrn inte att wi tömde alla herrns winduteljer på tu man hand. Det war dock ide fiera ån fyra. — Jo, jo, jag tror det. Men det war fem. — Sr inte patronen hår i qwäll? — Ack nej, den hedersmannen är allt död. Han mar en iiktig karl, fom icke höl fig för god, få patron han war, act smake på mine winer någongång. — Det war dumt att han war död. Men tag nu emellertid fram det bäsla herra har, och laga i ordning den lilla kammaren. Det har wäl kommit en kalesch att hemta mig? — Kalesch? Wärden såg på Hjelteswärds bara fötter och dålig klädnad. — Ja så, har den slarfwen icke kommit ån? Han år nog på mågen, och kommer i natt. Ser herran jag har slagit wad att i denna kostym och barfota gå från Waxholm och hit. Wadet år bara tufen riksdaler, och en del skall rumlas upp här. Se så, skynda sig nu, mein lieber Freund. Wärden såg fundersamt både på Hjelteswärd och Blide, som wisserligen icke hade utseendet af en förmögen person, och kommit åkande på skjutskärra, men likwäl ännu war klädd som herre. (Forts.)