fram. Jag hopvas att den beskedliqe tysken, fom håher på Ensta, stad ha en få aod mål tid fom man fan få vå en gästalfwaregård eu warm brasa och en bäddad fång, ty jag tänker stanua qwar der öfwer natten; wi ha icke råkats på tio är, jag skall berätta dig mina äfwentyr uader tider. Pästen arbetade ånyo att komma fram och Hjelteswärd fölide med långa och fasta feg; ömsom fortsatte Han samtalet med hög ton, och ömsom gick ban framåt, tog hästen i bets: let, och drog på för att päskynda färden. Den gående war mindre trött än den äkande. ludtliaen når det mar wäl mörkt, fråm kommo de resande til gästgifwaregården i råt: tan tid, för ett undkomma det alt häftigare regnet. Blide och Djelteswärd iaträdde, men når ljusskenet föl på den sednare; tyckles wärden blifwa något förbluffad. Hielteswärd slog honom på axeln och sade: — Herr Schmidt känner icke igen mig tror jag? — Rein mein Herr! — Minnes icke herra den natten, då jag dröjde här några timmar på min resa, för en tio år sedan, i sällskap med den iuntressaata patronen, fom bor i grannskaptt. — Jag tror jag minns etwas, swarade wärden twekande.