wunnik pel DcthtU ERRIN 11 e 1 glasmästarne, som fått en riklig sysselsättning. (A. B.) — Ekboruska Silfwermålet blef Måndagen den 19 sistl. Jan. cfdömdt af Södra Wedbo Häradsrätt. — DÅ utflaget är för längt att hår meddelas, upptaga wi derutur blott följande utdrag. Beträffande de i målet tilltalade, för ans dra resan stöld förut straffade Carl Johan Pettersson, CarlzfredrikspPettersson och Pets ter Pettersson; Sam. Nilsson, straffad för första resan stöld, samt Anders Magnus Danielson, få bafwa wisserligen många oms ständigheter under ransakningen förekommit fom kunnat ge anledning till deras miftän: kande om delaktighet i de begångna fyrfostölderna, men i saknad af full dewisning bafwa de dock ide kunnat till anfwar i mår let fällas. Om Anders Peter Ekborn och Jonas Nej bade under ranfafningen inhämtats, att Ekborn tidigt på morgonen den 25 Avril sistl. år hos guldsmeden C. A. Swahnberg i Ckesiö till salu utdjudit flere stänger nedsmält silfwer, wägande tillsammans 189 lod; att Etborn derwid tillwägagått på ett sätt fom gifwit anledning misstänka silfrets rätta åt fomft; att Efborn genom fist tvetydiga uppförande, fina wacklande och osanna uvpgifter på förmidd. samma dag inför wittnena stadskassören J. Wickelius och stadstjenaren Johan Tönberg än widare förstorat de mot bonom förekomne misstankar; att Ekborn i anledning häraf tilltalad för delaktighet i på orten begångna kyrkostölderna, inför doms stolen ej mindre wrångt och twetaligt i an: seende till både tiden, sättet och wilkoren för åtkomsten till berörde silfwer, hwartill han äfwen afstått äganderätten, uppgifwit fig hafwa åtkommit dersamma af tilltalade Jonas Nej, än ock efter enwist förnefande erkände fig likaledes af Nej tvenne gån ger förut hafwa tillpandlat sig nedsmält silfwer, första gången sommaren 1850, 37 lod och andra gången hösten derpå, omkr. 100 lod, bwilket silfwer Ekborn sedermera aflåtit till guldsmedsgesällen Rheborg i Stodbolm; att slutligen Ekborns hela beteende under ranfakniningen, likasom hans d. 9 ec. 1850 till bemälde Rheborg aflätna, för rätten i bestyrkt afskrift företedda handbref, synbarligen utwisade att Ekborn was rit i wetskap derom att det silfwer Nej ut bjudit och Ekborn sig tillhandlat, warit stulet. Nej hade widgått det han till Efborn afyttrat ifrågawarande 189 lod silfwer, churu Nejs wid särskilda tillfällen inför rät ten afgifna berättelfer om närmare förloppet derwid både motsäga hwarandra och stå i strid till Ekborns uppgifter derom; att Nej ej annorledes kunnat förklara sin åtkomst till berörde silfwer, än medelst det osannolika föregifwande att han skall hittat samma filfwer uti en myrftad; att Nej genom eget erkännande och wittnens berättelfer är öfwertygad att flere år tills baka hafwa handlat med såwäl nedsmält fom bearbetadt silfwer, hwartill Nej ej hel: fer, utom förutnämnde åtkomst, gittat före: bära annan, än den att han bland fin aflidne för stöld straffade sons qwarlåtenskap funnit och fig tillgodo anwändt tskilligt filfwer. Angående dessa twenne sistnämnde perfor ner, innehäller Häradsrättens utslag, att Etborn oc Nej wisserligen blifwit förwunvo at hafva handlat med silfwer fom de