Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1852, sida 1

gon gång kanhända gladare än nu, men derna gång hade han icke kunaat undandraga fig emes dan middagen war tilfåld för hang bäste män wid regementet, löjtaant Pjeltefwärd. Blides siränga återhällsamhet hade alltid warit föremål för hans famraters gyckel, isyanerhet bjelte: swärds, och denne hade nu öfwertalat fin wän, att han en gång skulle wisa fig fom karl, äfwen i dryckjom, för att göra slut på gycklet. Bli de låt småningom mot sia wilja föra fig der: hän; champagnea är också märkwärdigt lätta drucken — han märkie slutligen, att han mårffe ingenting alls, han gick fom en skugqa bland skuggor. Huru han lemnat sälskapet, kunde han aldrig minnas, kamraterna såqa honom plölsligen förswinna, men utan hatt, och de trodde derföre att han skulle äterkomma. Når Blide återfick något medwetande, befann han fig vå Djurgårdsbron, kände bur behags ligt sjöwiaden swalkade hans finder, såg huru klar dimmelen ännu war, och inandades den friska aftonluften. Mea ack han, war ide ensam i en skön nas turs förtroliga och tyftlåtna famn utan omgifwen af en folkslröm, samt, — hwarpå han sielf ej gaf aft — utan hatt. Han mwäckte almänt uppseende, der han gick fram, lång, smärt, ytterst elegant, til och med behandstad, kaappen af ett ridspö upplyftad mot näsan, med en Martissons hela sflolla