Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1852, sida 1

bållnina, ett wiht romantiskt swärmeri i blicker och en föruäm dragning på munnen — me barhufwad. Hatten har Inu blifwit få införlifwad i men neskors föressälnina om en man, att det ick går an att aå barhufwad ute på almän gata eller wäg, och en sjöman, fom en gång gick öfwer Guslaf Adolfs torg en måaljus natt, såg med förundran på bror zkonnagen och sade Dwad har hatten blåsit af dig? Jngen skal få göra narr af div, hellre går jag Tjelf utan och dermed sprang han upp på monumentet och trycfte fir nya blankläderssatt pä den Ia gerfranfades hjessa och gick fiu wäa, hwisslande och stolt inbillande sia att han gjort en tjenst åt konung och fädernesland. Men ingen sanns, fom den förta Maj wille låna en hatt åt den ssackars Ålide, hwilken gick framåt omedweten om sin förlust, och omaofs saart of en skara större och mindre bojkar, fom ajorde andel af honom. De fom mötte honom stanrade och skrattade owilkorligt, de som kommo efter hindrades; det blef en folkskockning, pojkarna blefwo närgångna, och Åhide började få ikring fig för att kommia fram. Jaom fort mar han i fur slagsmål, utan art mycket weta till fig; flarf, mig och öfwad fäktare, sloa ban få tappert och lycklige ifrån fig alla anfal, att han wäckte beundran; de fladigare ställde fig i er rirg for att betrat: