Norrländska Korrespondenten – 31 januari 1852, sida 2

liga och lefnadslusliga anleten; de flesta af qwianokönet tittade nyfket, dels förstulet, dels helt öppet på wärdshuset Blå porten, hwars begge öfre wåningar för aftonen woro upptags na af officerskorpser, hwilka muntrade icke blott sia sjelfwa, utan hela werlden med en full: siändia regementsmusik, med friska walstoner strömmande öfwer nejden. — Ad! den som fick ta fig en wals! suckade en näpen swart schawlett tik fin kamrat. — Ya, fom! skrek genast en korttröja slog armen om hennes lif och gjorde en swäng, os aktadt tränasela. — Si så, låt bli, snäste flickan men slet fig ändå ide lös, hår komma ju hånar. — Ya, fi det är ju bra, för ingen törs föra på of; hår ba wi rum framför hästarna hej hopp! Raska på! Kör i mind! Lägg ut! Rätt få! Det blef werkligen ett ganska godt rum, ty aba fom kunde, makade fig undan det fortaste de förmådde för ett par höga, fnysande fuls blodsgångare, hwuka med moda hejdades af sin körswen. Kerttröian det mill säga en sjöman, med en fin blå tröja, och en fantaslistr kauten eldröd ostindisk duk kring den bryata halsen, lyftade flickan lika lätt som en vimpel, rusade fram midtför hästparet, och walsade der nägra Frafe tiga tag med den smärta nymfen, fom willig