Norrländska Korrespondenten – 31 januari 1852, sida 2

roa sia och supa så mycket de wilja, blott de icke flåfs! Utanför Blå porten, wid det glada hörn, som de i winkel ställda byggningaraa bilda, war den största lifliahet. Der hade ala stadens omnir bussar och en mängd byrwagnar samlat sig, der trängdes ljusa palatåer och mörka fiömandtröjor, sidenmantiller och rutiga ullschawlar, halftömda bakelsekorgar och mwandrande tigarrs bodar; der stampade gnåggande fulblodshing: star af otålighet öfwer det fördröjda säbskapet med trötta åkarkampar, hwilka deremot spyates högst belätna med en folkträngsel, som gaf dem tid att hemta ändan; tiggare räckte ut fis na händer, förfiatigt folk hölo dem bakpå fina fickor; trasiga pojkar, konstnärer för dgonblice fet, skaffade fig midt i hwimlet en skädebana på några qwadratalnar, och sstodo på näsan, en och annan sjögast gjorde wågor här och der bland mängden, och förstod att finatligt bana fig fram, der qwinnokönet fylde mellanrummet mellan männen, liksom det mjuka wattnet mels lan de stela skären. Få af de hemwäadande syntes rigtigt belåtna mcd fin afton, mången tycktes till och med högst missnöjd, i synnerhet en och annan ung fru, fom hänade wid en reumatisk qubbes arm; eller en familjfader som ängsligt öfwerräknade en skara barn, hwuka föregingo och efterföljde honom; deremot wisade de från fladen sednare ankommande ganska frouts