Norrländska Korrespondenten – 31 januari 1852, sida 1

Nyårs: Bön. Frid öfwer jorden! frid utaf Din frid, A0 fader, gif oss här i stridens dwimmel! Ljus af ditt ljus bland stoftets söner sprid, Och tänd en stjerna ny uti din himmel: Försoningsstjernan strälande och mild, En droppa ifrån korsets törne spilld. O, lår of fe ditupp der sijernan får Och manar: älsken mig, jag ger ev wingar! dmjuka oss! i ödmjukhetens spår Går enda kraften, som all synd betwingar. Upplys oss med dirt ljus mi famla hår J morker, trots hwad tidens wisdom lår. Hwad tidens wisdom lär? — Du store Gud! Den resonnerar redan bort din himmel, Som svänner dock hwar qwäl sin sijerneskrud Höat öfwer mullens egenkära hwimmel — — Och werket mästrar DMlästarn, nckar, ler, Då det ej stymtar hwad ditt öga ser! Men du fom utaf ewiagheter år, Som med ditt marde bjuder werldar wandra J rymden — du som altets öde bår I handen — dig Fan intet råd förandra Försonare! på skum och wilsam hed FJ finom tid du fånder ljufet ned.